En människa mitt i livet med en underbar dotter som just flyttat hemifrån, familj, vänner och arbetskamrater och så rycks han bort efter en tids sjukdom. Varför, varför är det så orättvist. Det enda man kan göra är att finnas till för de anhöriga men det känns så futtigt och orden känns tomma och räcker inte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar