Totalt utmattad och lite snopen.

Jag är hysteriskt rädd för allt som har med läkar eller tandvård att göra och idag skulle jag göra en rotfyllning. Hade fått remiss från min tandläkare till en specialist och idag var det dax. Mogen som jag är hade jag mamma med mig som sällskap eftersom jag ibland svimmar efteråt och då kan det vara lite jobbigt att ta sig hem på egen hand. Jag hade sovit dåligt och inte kunnat äta någon frukost så frukostfreak jag är. Vi kom dit tidig och fick sitta och vänta en stund i väntrummet vilket får mig att stressa upp mig ännu mer. 10 minuter för sent får jag så komma in. (Mamma är kvar i väntrummet, där går gränsen för hur schåpig jag får vara) Det första jag ser är en spruta vilket tydligen får mitt ansikte att vitna och jag blir ombedd att sätta mig ner och slappna av. Jag sätter mig lydigt men är lika avslappnad som en stålfjäder och håller i armstödet så att knogarna vitnar de med. Jag ber dem gömma undan sprutan och specialisten (en mycket trevlig man) börjar förklara vad det är han ska göra, och jag spänner mig om möjligt ännu mer. Så tar han fram instrumenten, ber mig gapa, tårarna rinner, och med en gång startar kväljningreflexerna. Han bara skakar på huvudet och säger att detta inte kommer att fungera vi får ta en ny tid. Då, nästa gång ska jag ta lugnande 3st 10 mg tabletter att ta 2 timmar innan besöket. Lättad, mycket snopen men ändå tacksam att han inte fortsatte. Jag får med mig tabletterna och mamma och jag lämnar mottagningen. På väg därifrån börjar jag skaka i kroppen och vi bestämmer oss för att äta lite lunch. Jag är helt utmattad av alla spänningar i kroppen som nu sakta slappnar av. Tack mamma för att du följde med och för lunchen.

Nu sitter jag i soffan och försöker hålla mig vaken i alla fall till klockan åtta sedan kan jag ta en promenad med Signe och gå och lägga mig. Men. -Nu skulle ju allt ha varit klart och allt vara frid och fröjd men nu har jag ytterligare en dag att ängslas över. Suck........